PMS är ett samlingsbegrepp för flera olika symtom, både fysiska och psykiska, som uppträder veckan före menstruationen och försvinner inom en vecka efter menstruationens början. Exempel på fysiska symtom är trötthet, huvudvärk, ömmande bröst och en känsla av uppsvälldhet, medan irritabilitet, gråtmildhet, ångest, ilska samt nedstämdhet är exempel på psykiska. Man räknar faktiskt med att så många som 95 % av alla kvinnor i fertil ålder upplever något slags PMS-symtom.¹ För att det ska klassas som PMS krävs att man har minst ett psykiskt och ett fysiskt symtom som uppträder regelbundet varje månad.

Det är stor skillnad på i vilken utsträckning kvinnor upplever PMS-symtom. Den svåra formen av PMS kallas PMDS (Premenstruellt dysforiskt syndrom). D:et i PMDS står för dysfori, vilket bland annat står för nedstämdhet och retlighet. PMDS innebär nämligen inte bara att man har svårare symtom än vid PMS, utan även att det är de psykiska symtomen som är värst. Främsta anledningen till att det finns två namn för i princip samma sak, är helt enkelt att det är praktiskt att kunna skilja de olika svårighetsgraderna åt.

För att kunna få diagnosen PMDS krävs att man uppvisar flera psykiska symtom som påverkar livet i sådan utsträckning att man inte kan fungera som vanligt. Mellan 5-8 % beräknas uppfylla kriterierna för diagnosen.^2-3

De huvudsakliga symptomen vid PMDS är nedstämdhet, irritabilitet, humörsvängningar och ångest/oro. Kvinnorna kan också uppleva minskat intresse för dagliga aktiviteter,  koncentrationssvårigheter, trötthet, aptitförändringar, sömnstörningar och bröstspänningar. Symptomen kommer efter ägglossningen och försvinner inom en vecka efter menstruationens början.

Symptomen ska ha en påtaglig negativ inverkan på det dagliga livet och även kunna särskiljas från andra psykiatriska tillstånd som depression, panikattacker eller personlighetsstörning.

Från såväl befolkningsbaserade studier som enkätstudier vet vi att ca 95 % av alla kvinnor har någon form av premenstruellt besvär, fysiskt eller psykiskt, som varierar över menstruationscykeln.¹ Omkring 20 % har minst två regelbundet återkommande symtom innan menstruationen men det är bara omkring 10 % som anger att de skulle vilja ha behandling.³ Av alla kvinnor i fertil ålder har mellan 5-8 % så svåra besvär att de uppfyller kriterier för premenstruellt dysforiskt syndrom (PMDS).^2-3

Premenstruella besvär kan således ses som ett kontinuum med en liten andel kvinnor med uttalade besvär i ena änden av normalfördelningskurvan, och en lika liten andel kvinnor som överhuvudtaget inte påverkas i andra änden av kurvan,
se figur nedan. 

För att få diagnosen PMDS krävs minst fem cykelrelaterade symptom varav minst ett av dem ska vara nedstämdhet, irritabilitet, humörsvängningar eller ångest/oro. Diagnosen konfirmeras genom dagliga skattningar av symptom under  två på varandra följande menstruationscykler. Symptomen ska ha en påtaglig inverkan på skola, sociala aktiviteter och relationer. Symptomen får inte heller bero på andra psykiatriska tillstånd som depression, panikattacker eller personlighetsstörning men samsjuklighet förekommer.

PMDS kan sägas vara både en endokrin (hormonell) och en psykiatrisk åkomma. Det tydligaste tecknet på att PMDS är hormonellt reglerad är att symtomen uppträder under menstruationens lutealfas då östrogen- och progesteronnivåerna är höga. 

Progesteron är det hormon som tydligast är associerat med PMDS. Nivåerna av detta hormon är i stort sett obefintliga under follikelfasen men stiger dramatiskt efter ägglossningen. PMDS förekommer också bara under menstruationscykler där ägglossning har inträffat. Ägglossning är nämligen en förutsättning för att en gulkropp ska bildas och det är gulkroppen som står för progesteronproduktionen under lutealfasen.

Studier har visat att kvinnor som har spontana anovulatoriska menscykler (blödningar utan ägglossning) upplever en förbättring under just dessa cykler. Även behandlingar som syftar till att inducera anovulation, t ex GnRH-agonister, leder till en tydlig symtomförbättring.^8-9 Kvinnor som lider av PMDS har varken mer eller mindre östrogen och/eller progesteron än vad friska kontroller har, vilket visas i en lång rad studier. Således förefaller det som om dessa kvinnor är mer känsliga för de normala nivåerna av kroppsegna hormoner än vad andra kvinnor är.

PMDS har många likheter med depression och ångestsyndrom.¹⁰ Symtomen är på inget sätt unika, utan kan vart och ett (förutom de fysiska) återfinnas vid en egentlig depression eller ett generaliserat ångestsyndrom. Kvinnor med PMDS rapporterar också i högre utsträckning än andra att de haft tidigare episoder av egentlig depression och postpartum depression. Kvinnor med PMDS har också en ökad risk för senare insjuknande i depressionssjukdom, både egentlig och postpartum depression, jämfört med friska kontroller.¹¹ Många kvinnor med PMDS uppfyller dessutom kriterierna för egentlig depression under lutealfasen, förutom tidsaspekten där symptom vid egentlig depression ska ha förelegat under minst två veckor.

Det finns också en rad likheter mellan PMDS och panikångest. Båda dessa patientgrupper har vissa typiska gemensamma neurobiologiska störningar som nedsatt förmåga att hämma inkommande sensoriska intryck, minskad känslighet  för GABA-aktiva substanser (bensodiazepiner) och en ökad benägenhet att reagera med ångest i panikframkallande experiment.¹⁰

På neurotransmittornivå har man funnit förändringar i serotoninsystemet hos PMDS-patienter, både i studier som speglar perifera markörer för serotoninmetabolism och i imaging-studier.11 Dessa förändringar liknar de som ses hos  deprimerade patienter, men eftersom det har varit svårt att visa att serotonerga störningar bara finns i lutealfasen, har man dragit slutsatsen att dessa förändringar sannolikt är sårbarhetsmarkörer. Det mest talande beviset för att serotonin är involverat i symtombilden är förstås att PMDS-patienter svarar mycket bra på behandling med serotoninåterupptagshämmare.1,4-7 Andra signalsubstanssystem som föreslagits vara involverade i symtomprovokationen vid PMDS är endorfinsystemet och GABA-systemet.