Behandling

Den grundläggande behandlingen av Parkinsons sjukdom, när symtomen ger ett funktionsinskränkande handikapp, är farmakologisk. Målet är att kompensera den dopaminerga förlusten som den kroniskt fortskridande degenerationen av dopaminerga neuron innebär. Levodopa är en av tre behandlingsmodeller och står för presynaptisk påfyllning. Den andra huvudgruppen är dopaminagonister, som verkar postsynaptiskt på dopaminreceptorerna och som ”härmar” effekten av den naturliga transmittorn dopamin. Den tredje gruppen läkemedel är enzymhämmare, som förhindrar nedbrytning av levodopa och dopamin. Alltså olika grupper av läkemedel med olika verkningsmekanism men med ett gemensamt syfte, att förstärka den dopaminerga aktiviteten som utgör grunden för vår möjlighet till finmotoriska rörelser och ett liv med god ADL-funktion och livskvalitet.
Sjukgymnastisk behandling och en tidig kontakt med en sjukgymnast är ett viktigt komplement till den farmakologiska behandlingen. När man inte kommer längre med den farmakologiska grundbehandlingen pga kvarvarande symtom eller besvärande biverknigar kan i utvalda fall neurokirurgisk behandling erbjudas. Intravenös levodopainfusion och apomorfin, som vanligen ges som subcutan injektion för att snabbt häva ett ”off” tillstånd eller med pump för att stabilisera motoriska fluktuationer, är slutligen tillgängliga behandlingar för den svårt sjuke parkinsonpatienten.

Levodopa
Basbehandling med den bästa symtomlindrande effekten. Men som även orsakar motoriska fluktuationer och terapisvikt i det längre perspektivet av Parkinsons sjukdom. Levodopa ges oftast initialt till den äldre patienten medan den yngre patienten oftare får inleda den dopaminerga stimuleringen med en dopaminagonist. Levodopa ges alltid i kombination med en decarboxylashämmare för att minska den perifera omvandlingen av levodopa till dopamin. Perifert omvandlat dopamin kan ej transporteras över blod-hjärn-bariären . Det är först när prekursorn levodopa når fram till neuronet i det centrala nervsystemet som en omvandling till dopamin är önskvärd för klinisk effekt.

Dopaminagonister
Den andra huvudgruppen av läkemedel vid Parkinsons sjukdom är dopaminagonister, som verkar postsynaptiskt på dopaminreceptorerna och som ”härmar” effekten av den naturliga transmittorn dopamin Det finns flera läkemedel som tillhör gruppen dopaminhärmare. De äldre ergotaminerna och de senare introducerade, non-ergotaminer. Man beskriver idag fem olika dopaminreceptor, som finns samlade i två huvudgrupper, D1 och D2 Dopaminagonisterna är i huvudsak D2-receptor agonister vilket innebär att effekterna på t ex hypokinesi oftast är sämre än för dopamin som verkar på både D1- och D2-receptorer.
Dopaminagonisterna används i tillägg till levodopa eller som monoterapi under en period  när Parkinsons sjukdom debuterar hos en yngre person med krav på farmakologisk behandling, där dock inte levodopa är nöd

MAO-B hämmare
Till gruppen dopaminförstärkare räknas MAO-B hämmarna. Deras verkningsmekanism är central till skillnad från COMT-hämmare som framför allt utövar sin effekt perifert, utanför blod-hjärn-bariären. Förutom att MAO-B hämmarna förstärker den centrala dopaminerga syntesen genom att hämma nedbrytningen av det kroppsegna dopaminet ökas koncentrationen av fenyletylamin vars effekt experimentellt visat sig i minskat återupptag av dopamin från synapsgapet till neuronet och även i en direkt stimulerande effekt på de postsynaptiska dopaminreceptorerna. Den kliniska effekten visar sig främst som symtomlindrande effekter vid monoterapi under sjukdomens tidiga förlopp, minskat dos-glapp vid kombinerad behandling med levodopa under begynnande motoriska fluktuationer och minskade on-off fluktuationer som tillägg till levodopa och andra anti-parkinsonläkemedel i senare sjukdom. Azilect® är en ny MAO-B hämmare.

COMT-hämmare
Levodopa metaboliseras i huvudsak via två olika enzymsystem,  decarboxylas  och catecol-O-metyl-transferas , förkortat COMT. Genom att blockera dessa nedbrytningsvägar perifert ökas levodopas biotillgänglighet med ökad AUC och t ½. Levodopa ges idag alltid tillsammans med en decarboxylashämmare, medan tillägget av en COMT-hämmare blir aktuellt vid begynnande motoriska fluktuationer av typen dos-glapp och tilltagande on-off fluktuationer. COMT-hämmarna saknar egen effekt och måste därför alltid ges tillsammans med levodopa.

NMDA-receptorantagonister
Amantadin som är ett virostatikum och som visat sig ha gynsamma effekter i behandlingen av Parkinsons sjukdom och då som tillägg i behandlingen av motoriska fluktuationer av typen dyskinesier. Verkningsmekanismen är inte till fullo känd men anses kunna kopplas till en antagonistisk verkan på NMDA-receptorerna.

Antikolinerga medel
Dessa farmaka kom i början av 1900-talet och har med sin antikolinerga effekt en viss verkan på tremor, men används endast sällan idag.

Icke farmakologisk behandling
Sjukgymnastik i sjukdomens olika faser är ett komplement till den farmakologiska behandlingen. Träning av gång, allmän muskelträning och hållningsgymnastik är viktiga delar och kan utövas både som grupp- och hemövningar. Arbetsterapeut, dietist, logoped, kurator och specialistutbildad sjuksköterska är värdefulla medarbetare i teamet och bidrar till helhetssynenen kring behandlingen av Parkinsons sjukdom.Det finns i dag ett flertal parkinson-team organiserade över landet. Patientföreningarna bidrar även med utbildning och stöd för patient och annhörig.Kirurgi är en allt vanligare behandlingsmöjlighet vid terapiresistenta dyskinesier eller isolerad tremor. Här använder man sig av att implantera stimulatorer i de basala ganglierna.


Texten är granskad och godkänd av
Professor Jan-Edvin Olsson, Institutionen för neurologi, Universitetssjukhuset i Linköping.

Cookie Policy
Du lämnar nu lundbeck.se